French Cubist Painter, 1885-1941 French painter, printmaker and writer. Taking Cubism as one of his points of departure, he first developed a vocabulary of colour planes only distantly dependent on observed motifs, and by the 1930s he had arrived at a purely self-sufficient language of geometric forms. He remained active as a theoretician until the end of his life,   Related Paintings of Delaunay, Robert :. | Study of Mrs Ham-s Painting | Eiffel Tower or the Red Tower | The landscape having cow | The Fem holding parasol | Government buskin |
Related Artists:
Thomas Danby
(c. 1818 - 25 March 1886) was an English landscape painter. Danby was born, it is thought, in Bristol in south-west England, the younger son of Francis Danby (1793-1861). He had an elder brother, James Francis Danby (1816-75) who also became a landscape painter. Thomas went with his father to Europe in 1829, living for a time in Paris where he was able to earn a living by copying pictures at the Louvre in Paris. He thus became an earnest admireer and "student" of Claude Lorrain, whose aerial effects he sought to imitate. Returning to England about the same time as his father, he first exhibited at the British Institution in 1841, and afterwards frequently at the Royal Academy from 1843. He was a friend of Paul Falconer Poole, with whom he shared a house in Hampstead in 1843, and imbibed not a little of his romantic feeling for nature. From 1855 to his death, Danby resided in or near Hampstead in north London.. The subjects of his landscapes were usually taken from Welsh scenery, especially the old county of Merioneth; his pictures for the most part were not ideal compositions (unlike his father's work) but actual scenes pervaded with a true romantic spirit. "He was always trying" says the writer of his obituary in The Times newspaper, "to render his inner heart's feeling of a beautiful view rather than the local facts received on the retina." He came, it is said, within one vote of election as an Associate of the Royal Academy (ARA) but, failing eventually to attain Academy honours, he devoted himself in his latter years chiefly to watercolour painting. He became a member of the Royal Hibernian Academy in 1860, an associate of the Society of Painters in Watercolours in 1867, and a full member of the latter in 1870; until his death his contributions were prominent amongst the works at the society's exhibitions. Danby died of a chest complaint, terminating in dropsy on 25 March 1886. He had been twice married, and had 2 daughters and a son from the second marriage.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Morgan, Evelyn De
English, 1855-1919 Painter, wife of William De Morgan. She was a pupil of her uncle, the painter Roddam Spencer Stanhope. In 1873-5 she attended the Slade School of Art, London. While there, she was awarded a Slade scholarship entitling her to financial assistance for three years. The scholarship required that she draw in charcoal from the nude, but she eventually declined it because she did not wish to continue working in this technique, although she excelled in it. She was influenced by the work of the Pre-Raphaelite artists and became a follower of Burne-Jones. In 1877 she first exhibited at the Grosvenor Gallery, London, and continued to show there thereafter. From 1875 she spent several winters in Florence working and studying; some of her work is reminiscent of Botticelli, possibly because of her visits to Florence. She often depicted women in unfamiliar ways though in a manner more in tune with a female perspective.